Som liten kunde jag inte sitta still, kunde inte vänta på min tur och att vara sist existerade inte. Det kunde ju faktiskt finnas nått väldigt intressant där framme, den roliga disskusionen kunde ju ta slut och jag glömma bort vad jag ville säga. Ingen ville lyssna på mig, så jag ljög om saker som lät intressanta. Så att kompisar ville prata med mig, ingen ville leka med mig. Så jag ställde upp för alla så jag skulle få vara med, men det utnyttjade dom flesta ist. Jag försökte vara rolig men blev ist jobbig, för jag var ju bara mig själv. Jag passade inte in hos tjejerna för jag var för våldsam och hårdhänt, jag passade inte in hos dom flesta killar heller, för att jag inte betedde mig som en tjej. Jag hade kunnat ge bort mitt rum bara någon ville leka med mig.
Att varje dag gå till skolan och förbereda sig hur man ska vara, veta att kortaste flyktvägen är till syrran genom skogen.
Jag hatar att jag inte är som alla andra, jag hatar att jag inte klarar av att sitta still, jag hatar att ha tusen tankar i huvudet samtidigt.
Jag blev kallad ego, för att jag inte lyssnade på mina vänner. Men det blir svårt att lyssna, när det är så mycket ljud omkring och jag försöker lyssna på allting samtidigt. Att vara ljudkänslig hatar jag också!
När jag var 5 år gammal blev jag bestulen på det finaste jag hade och min tillit till beröring försvann, att inte veta hur jag ska kontrollera mig själv blev till kaos. Min mamma blev min psykolog, hon fick ta all skit jag var med om genom åren. En glad tjej på utsidan men en förstörd själ på insidan.
Ju äldre jag blev började mitt liv bli bättre, fester och sena kvällar blev mitt kall. Jag hade hittat mig själv för ett litet tag, för när jag drack blev jag lugn. Men ju mer jag drack desto mer ledsen blev jag med. Det var ju då alla känslorna kom upp och ångesten på morgonen smög på. Jag la av med det livet och flydde till ett annat land, där alla tyckte om mig för den jag var. Det var inte lika stelt där som i Sverige, man kunde vara hel för en tid. Men saknaden bestod av familj och vänner, så jag flyttade tillbaka. Men vännerna fanns kvar, så vi håller kontakt. Efter ett par år fick jag en son, en son som blev svaret på mina böner. Men i det goda finns alltid något ont och jag fick en förlossningsdepression. Allt jag tyckt hade varit jobbigt med mig själv, blev bara värre hur jag än gjorde. Tills jag kom till en läkare, en läkare som kände mig innan jag ens hade kommit innanför dörren.
Du har klockren Adhd Sandra! Det ser jag på långa vägar och du ska få hjälp!
Hjälp..när jag hörde det ordet, var det som tiden stannade, jag kunde stå still och jag kunde bara höra och tänka på det ordet! Jag blev fri, fri från vad jag trodde var en förbannelse. Jag fick ett namn på mig själv.
Tack alla ni som har stått vid min sida, alla dessa år och älskat mig för den jag är. Tack för att ni inte dömer mig för det jag har gjort och för att ni uppskattar det jag gör och vad jag är.
Sandra det är vad jag är och vad jag vill vara.
